Handlar det om att nöja sig?

Idag var jag med om en hemsk upplevelse. Var bort till Herr B's lägenhet förut för att hämta lite post och märker att han har städat bort alla spår efter mig. Allt. Hittade några lådor i klädkammaren med mitt namn på. Det var som i en sån där thriller-film då man inte egentligen inte existerar? Redan där börjar jag ju ana. Efter att ha sms:at med honom skriver han att han har träffat någon. Vi var tillsammans i fyra år, bodde ihop praktiskt taget 3,5 och han väntade inte ens tills dess att jag flyttat ut. Två veckor tog det.
Och jag fick veta det genom ett sms. Snacka om att hjärtat brast, igen.

Jag är inte arg eller bitter. Det jobbigaste är att vi aldrig fick hinna bli vänner på ett bra sätt. För nu kommer vi inte att kunna bli det. Det är klart att han förr eller senare skulle ha träffat någon, det kommer ju jag också att göra, men det hade känts så mycket bättre om vi kunnat bli vänner innan.
För han är/var trots allt min bästa vän. 




Så nu sitter jag här igen och känner hur kroppen inte riktigt vill fungera som den bör. Jag känner mig bortdomnad hela jag.
Och det värsta är att vännen jag helst hade velat ringa när jag mår så här sitter där med någon annan.

--------------------------------------------------

Nu tar Katten Albus och jag en paus i från att stirra in i väggen och läser lite i boken ist. Vinet får också hänga med på ett hörn. Jag tror att det blir bra så.