Handlar det om att nöja sig?

Jaha, två månader senare jag kommit på att mitt liv ska förändras så händer det något, i .. negativ riktning.
Mitt förhållande har väl inte varit tipptopp den senaste tiden, men jag trodde faktiskt inte att det det skulle sluta riktigt så här. På våran fyraårsdag bestämmer sig i alla fall Herr B att detta inte inte funkar längre, det blir inte bättre. Så det är bara att acceptera helt enkelt. Fast det är ju inte så enkelt som man skulle vilja? Jag vet att det här är ett utmärkt tillfälle att ta tag i mig själv och "laga" den den trasiga delen av mig, jag vet det. Men som sagt är det inte alltid så enkelt. Jag tappade ju inte bara min pojkvän nu utan även mitt hem sedan några år och min bästa ( och enda egentligen ) vän.
Så trots att jag vet att det här kanske är det bästa för mig just nu så kan jag inte känna det.
Utan i stället känner jag mig så fruktansvärt liten och ensamen, jag är egentligen ingetdera, men det känns så.

Så hur tar man sig igenom sånt här? Jag har alltid haft en förmåga att rymma, men det går inte den här gången. Bara allt det här praktiska, var fan ska man börja? Hur ska man börja? Det är ju knappt så att jag kan ta mig upp ur sängen ännu mindre försöka packa ned en halv lägenhet i kartonger som jag inte har någonstans att ställa.


Hela min kropp skriker efter hjälp.