Lätta funderingar om jobbiga saker.
Nu har jag suttit och stirrat på den här sidan i tre dagar ( läs fyra.). Jag har skrivit, raderat, skrivit, raderat.
Saken är den att hur ska man kunna bearbeta och gå framåt efter en hemsk händelse om man ljuger om den? Det är det jag börjat inse nu när det har gått en tid.
De som känner mig vet att jag egentligen är en ganska stark person som inte låter någon sätta sig på mig, men det är väl exakt vad jag lät hända här. Istället för att göra det jag borde ha gjort på en gång gjorde jag så att jag kunde utsättas för det igen och den gången blev det värre och en ganska jobbig historia.
Jag misshandlades. Jag har inte rammlat eller gjort illa ryggen i jobbet. Jag blev slängd i golvet gång på gång med en fruktansvärd kraft. Jag höll på att kvävas i omgångar medans någon hotade att döda mig.
Jag är ingen troende människa, men jag har aldrig bett till gud så som jag gjorde då.
Att någon skulle höra mig och ringa polisen. Men vem är vaken klockan sex på morgonen? Efter 1.5 timme med våld, hot och dödsångest kom äntligen polisen. Jag fick iväg ett rop på hjälp genom Facebook, till en människa som jag inte har träffat på säkert tio år. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog, för att om han inte hade ringt har jag en stark känsla av att jag inte suttit här idag. Då hade jag legat en halvmeter under jorden.
Jag skriver inte det här för att få medlidande och en klapp på axeln, jag hatar sånt. Men som jag skrev, hur ska jag kunna bearbeta något om jag ljuger om det?
Och dessutom så skäms jag.
Jag har dock väldigt fina människor omkring mig. Någon saknas, men jag vill inte ringa dom nu för då skulle det kännas som om att jag ringde pga detta. Det är det sista jag vill. Men jag saknar henne fruktansvärt mycket.
Nu har det faktiskt gått fem dagar sedan jag försökte börja skriva detta inlägg, gått fram och tillbaka om jag ska publicera det. Men jag kom fram till att jag ska göra det. Ni som läser detta vet säkerligen redan om allt. Tack för att ni finns där, jag uppskattar det ofantligt mycket även om jag inte är så bra på att visa det för tillfället.
Jag är här och andas fortfarande, det är huvudsaken.
/ Peg.
Saken är den att hur ska man kunna bearbeta och gå framåt efter en hemsk händelse om man ljuger om den? Det är det jag börjat inse nu när det har gått en tid.
De som känner mig vet att jag egentligen är en ganska stark person som inte låter någon sätta sig på mig, men det är väl exakt vad jag lät hända här. Istället för att göra det jag borde ha gjort på en gång gjorde jag så att jag kunde utsättas för det igen och den gången blev det värre och en ganska jobbig historia.
Jag misshandlades. Jag har inte rammlat eller gjort illa ryggen i jobbet. Jag blev slängd i golvet gång på gång med en fruktansvärd kraft. Jag höll på att kvävas i omgångar medans någon hotade att döda mig.
Jag är ingen troende människa, men jag har aldrig bett till gud så som jag gjorde då.
Att någon skulle höra mig och ringa polisen. Men vem är vaken klockan sex på morgonen? Efter 1.5 timme med våld, hot och dödsångest kom äntligen polisen. Jag fick iväg ett rop på hjälp genom Facebook, till en människa som jag inte har träffat på säkert tio år. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog, för att om han inte hade ringt har jag en stark känsla av att jag inte suttit här idag. Då hade jag legat en halvmeter under jorden.
Jag skriver inte det här för att få medlidande och en klapp på axeln, jag hatar sånt. Men som jag skrev, hur ska jag kunna bearbeta något om jag ljuger om det?
Och dessutom så skäms jag.
Jag har dock väldigt fina människor omkring mig. Någon saknas, men jag vill inte ringa dom nu för då skulle det kännas som om att jag ringde pga detta. Det är det sista jag vill. Men jag saknar henne fruktansvärt mycket.
Nu har det faktiskt gått fem dagar sedan jag försökte börja skriva detta inlägg, gått fram och tillbaka om jag ska publicera det. Men jag kom fram till att jag ska göra det. Ni som läser detta vet säkerligen redan om allt. Tack för att ni finns där, jag uppskattar det ofantligt mycket även om jag inte är så bra på att visa det för tillfället.
Jag är här och andas fortfarande, det är huvudsaken.
/ Peg.
Kommentarer
Trackback
